 | |||||||||||||||||||||||||||||||||
I Cikoriamuseets ångkammare ordnas konstutställningar varje sommar. Sommaren 2011 visas fyra olika konstnärers verk. 2011 || MALIN SIMONS, ANNIKA BERGVIK-FORSANDER, MARIA SCHAUMAN, HANS HÄSTBACKAI museets ångkammare utställs Annika Bergvik-Forsanders serie på 10 konstverk. Serien heter Venus/Vanitas. Annika har målat sina verk speciellt för denna utställning och de behandlar evighetsfrågor. Besökaren vill stanna också framför Malin Simons verk. I den vänstra ångkammaren utställs installationerna ”De nattliga kvarteren”. Tiden står stilla när man följer hur lamporna i kvarteret så småningom vid kvällens ankomst tänds en åt gången och hur de sedan släcks när natten nalkas. Intressanta är även de små porslinsskulpturerna som avbildar människor från början av 1990-talet. I packeriet kan besökaren bekanta sig med Maria Schaumans brons- och betongskulpturer. Ett av verken föreställer hennes bortgångne make Carl (Kalle) Schauman, som representerade det fjärde släktledet efter Wilhelm Schauman. Även ballerinaskulpturerna fascinerar besökaren med sin sensitivitet. Hans Hästbackas fotoutställning ”Black Box” avviker helt och hållet från det föregående. Redan utställningsutrymmet i sig på museets bakgård, i barackdasset på herrsidan, är annorlunda.På väggarna finns svartvita foton som deltagarna under fjolårets nålhålskameraevenemang har tagit. Hans Hästbacka har även ställt ut foton som han själv har tagit om cikoriamuseet och dess närmiljö. Bilderna är intressanta, inte minst därför att de är tagna ur flera olika synvinklar. ”Jag har konstruerat en kamera av boken Finlands lag (årsmodell 1973). Några bilder som jag tagit med denna kamera finns också bland mina foton”, berättar Hans. | |||||||||||||||||||||||||||||||||
1999 - 2010 || Utställningsarkiv 2010 || HANS HÄSTBACKA, STURE SUNABACKA, SVEN SVANBÄCK|| Hans G. HästbackaHans G. Hästbacka har specialiserat sig på nål håls-kamera fotografering. ”Jag tillverkar sk. ”lågteknologiska” nål hålskameror av olika material. Med dessa hemgjorda kameror, med vilken ett enda foto kan ta upp till en timme i dagsljus att ta, har jag fångat rörelsen och ljuset av strömmande vatten. ”Med mitt projekt ”Camera obscura” försöker jag ta distans från snabbheten och allt digitalt. Jag försöker gå tillbaks till början och enkelheten.” Hans G. Hästbacka ( 1966) som är hemma från Terjärv bor för tillfället i Åbo. Efter en 10 år lång karriär som skogsarbetare började Hans studera bildkonst på Svenska Yrkeshögskolan i Nykarleby, i början av 2000-talet. Under studietiden blev han intresserad av nål hålskamera-fotografering när han deltog i en kurs som drogs av en tysk expert. ”Jag tillverkar egna nål håls-kameror ( pris från 10 cent till 20 euro). Kameran kan vara t.ex. en tändsticksask. Jag lägger en bit av en metallskiva, som har ett litet hål i sig. Inuti lådan läggs fotopaper, vart ljuset sedan reflekteras. Hans har haft många utställningar och dragit kurser om tekniken i nål håls-kamera runtom i Finland. Till utställningen på cikoriamuseet hade Hans ca 10 svartvita fotografier. || Sture SunabackaSture Sunabacka har målat både akryler och akvareller. Under de senaste åren har han också gjort lite metallgrafik. På utställningar har han ändå fått bra kritik för sina träskulpturer. Sture Sunabackas första utställning var år 2006. Efter det har han deltagit i nästan 20 olika utställningar. Sture Sunabacka (1952) är en matematiklärare i Jakobstad. ” Jag har alltid varit intresserad av att göra konst, men jag började aktivt först 2002. Då började jag gå på kurser och målade akvareller och akryler” || Sven SvanbäckSven Svanbäck, mest känd för sin metall grafik, intresserade sig för att måla ikoner 2007: Ordet ikon kommer från det grekiska ordet ”eikon”, som betyder bild. I ortodoksa kyrkor är ikoner heliga bilder, i kristendomen är de visuella uttryck. De ikoner som var i utställningen i ångrummet har Sven Svanbäck målat enligt den traditionella metoden för ikonmålningar. Jakobstadsbon Sven Svanbäck (1940) gjorde karriär som maskinplanerare på Wärtsilä och Elektrolux. Hans specialitet var tvättmaskiner och centrifuger. Efter att han gick i pension har han fokuserat på konst. I början akvareller, sen oljemålningar och den senaste tiden ikoner. Sven har dragit arbis kurser i metallgrafik i 10 år. Han deltog för första gången i Jakobstads konstvänner gemensamma utställning 1968. Arbeten var då oljemålningar. Under 1999-2009 visades konst av Pentti Kaskipuros elever i Cikoriamuseets ångkammare. Grafiker Pentti Kaskipuro kallas också Mästare K. Här nere berättas om de grafiker som haft sin utställning i Cikoriamuseet under de gångna åren. 2009 || ESA RIIPPAI juli 2009 hade vi i museets 10-årsjubileumsutställning Esa Riippas grafik. Esa Riippa har arbetat som fri konstnär i snart 30 år. "I början på år 1979 lämnade jag mitt arbete som lärare i teckning vid Hakalax högstadium i Karleby. Min första grafik skapade jag 1969 - 40 år sedan!" Under årens lopp har Esa gjort över 500 grafikverk. 
Linje från jorden till månen!
”Det är så intressant, det är så intressant”, småler Esa i sin ateljé i Kelviå i början på maj när han funderar på vad som kan motivera efter 40 år som konstnär. ”Det vore för enkelt om man kunde svara på frågan varifrån idéerna kommer. Ju mer man gör, desto mera idéer får man. Å andra sidan ger en ökad yrkesskicklighet mera utrymme för skapande. Oftast uppstår idén på grund av ett visuellt motiv. T.ex. från tågfönstret kan man se en skymt av ett landskap, en viss belysning eller effekt. Ifall intrycket är tillräckligt starkt kanske det stannar i sinnet. Det kan ta tid att fundera hur idén tekniskt skall kunna förverkligas. Egentligen kan man säga att förverkligandet av vissa idéer har tagit 60 år, m.a.o. hela mitt liv!" ”För det egentliga förverkligandet behövs förutom en kopparplatta, ett ritstift i rätt storlek och rätt etstid. De starkaste linjerna dras först och därefter tonplattan. Oftast räcker det till med två tryckfärger. Att göra plattorna tar ca. en vecka". Cirkeln sluts I och med Esa Riippas utställning avslutas på Cikoriamuseet en period, då man under nio somrar i museets ångrum ställt ut Mästare K:s, m.a.o. professor Pentti Kaskipuros och hans elevers konst. Idén för den första grafikutställningen kom i slutet av 1990-talet från dåvarande Wisapak. Man hade skaffat en ny tryckmaskin och ville där bevisa att man med maskinen kan trycka till och med grafik! Och det gick – Esa Riippas verk som då trycktes på Wisapaks tryckmaskin, är fortfarande en uppskattad företagsgåva. Johan Wik, som arbetade på Wisapak på den tiden, gav en vink om att vi kunde fråga Esa om han var villig att ställa ut sin grafik på Cikoriamuseet. Detta var början till en saga, vars röda tråd var grafikern Pentti Kaskipuro och hans elever: Esa Riippa, Elina Luukanen, Inari Krohn, Outi Heiskanen, Mirja Airas, Marjatta Hanhijoki, Kaija-Riitta Iivonen och Hannu Hyrske. Konst från den gångna 10-årsperioden I årets utställning ställer Esa ut sin grafik från den gångna 10-årsperioden. Som ett intressant tillägg från ett långvarigt samarbete mellan Esa och Eero Niinikoski från Verlas fabriksmuseum kommer besökaren att se också Cara Verla-serien från 1990-talet. Cara Verla är en grafisk opera i 5 akter. Akterna heter Barcarola, Menuetti, Balladi, Nokturno och Aria. Verla är ett fabriksmuseum (träsliperi och kartongfabrik) i Verla nära Kuusankoski och ägs av UPM. Verla är ett av Finlands sju världsarvsobjekt.
Utställningsarkiv2008 || HANNU HYRSKE”Det är roligt att kunna hoppa från arbete till arbete när man fastnat någonstans”, berättar Cikoriamuseet julikonstnär Hannu Hyrske i sin ateljé i Träskända i maj. ”Jag är kanske mest känd som grafiker. Målning har dock alltid funnits med i bilden.” Hannu Hyrske, som ursprungligen är utbildad fotograf, gillar även att göra skulpturer. 
”Till Cikoriamuseet tar jag huvudsakligen med mig olje- och temperaarbeten, men även grafik. Mina grafikarbeten föreställerofta något. I mina målningar utgår jag från konstellationer, men när arbetet framskrider kan de bli ganska abstrakta. I mina målningar finns alltid med pensel eller krita ritade linjer som ger rytm åt mina arbeten.” Hannus favoritmaterial när han gör skulpturer är trä, sten och lera.
”Det var klart för mig ända sedan barnsben att jag skulle bli konstnär. Efter att jag blev färdig fotograf från det grafiska programmet, fotograferade jag bl.a. för Friitala och Marimekko. Fotograferingen har dock varit ett sidospår.” Vid sidan av konstskapandet har Hannu arbetat som lärare samt dragit kurser i Pekka Halonens ateljé och vid Vanda vuxeninstitut. I Cikoriamuseets ångrums utställningar har under nio års tid ställts ut Mästare K:s, dvs. Pentti Kaskipuros, elevers konstverk. Hannu studerade grafik under Penttis ledning under 1970-talet vid konsthögskolan. ”Vi har fortfarande bra kontakt med varandra. Jag uppskattar Penttis intensiva hängivenhet till sitt arbete, hans extrema noggrannhet och konstnärliga bildning.”
2007 || KAIJA-RIITTA IIVONENVad är detta? Det kommer många besökare att tänka, då de går på utställning i Sekoriamuseet i juli. Besökarna kan alldeles säkert förvänta sig en intressant rundvandring i skulptör Kaija-Riitta Iivonens konst. 
“Jag kan använda vilket material som helst, allting duger åt mig, berättar Kaija-Riitta Iivonen i sin ateljé i Borgå konsthall i mitten av aprilDå man går runt i ateljén möts man av hennes verk: porträtt i lera, små mänskogestalter, änglar, en målning över Borgå sett från åsidan med fågelbräden i trä i förgrunden och mycket, mycket annat. Några figurer som sitter i en charmig varmluftsballong i lera hänger på ett ställe.”En så’ndär finns i riksdagshuset också!” Vacker är också en sömnlik, blå änglatavla kallad Jakobs dröm. Kaija-Riitta har använt en teknik där hon målat sina änglar på en stege på baksidan av glas. Att måla på baksidan av glas är förvånansvärt svårt, berättar Kaija-Riitta. Hennes änglar av lera är fängslande och uttrycksfulla. ”Jag gjorde änglar i lera redan på 1970-talet innan ängelboomen satte in. Änglar intresserar mig. De står för godhet och förekommer i många religioner. Kaija-Riitta, liksom de övriga konstnärerna under julimånad de senaste somrarna, är tidigare elever till grafiker Pentti Kaskipuro. Kaija-Riittas konst finns i Finland utställd i Kiasma, Ateneum, i konstmuseerna i Uleåborg och Kajana. ”Jakobstad är nytt för mig, så jag kommer gärna till Sikoriamuseet!”
2006 || MARJATTA HANHIJOKIFå bildkonstnärer gör endast en sorts konst, t.ex. grafik. Ändå är få så mångsidiga som Marjatta Hanhijoki, årets julikonstnär i Cikoriamuseets ångkammare. Mest känd är hon kanske som grafiker men erkänd även som akvarellist, porträttmålare, tecknare och tuschkonstnär. 
Marjatta blev färdig från Konstindustriella läroverket 1971. Sedan dess har hon flitigt hållit och deltagit i utställningar både i hemlandet och utomlands, fungerat som utställningskurator, innehaft juryuppdrag och andra förtroendeuppdrag inom branschen, fungerat som konstlärare, blivit prisbelönad - och varit produktiv konstnär.
“Under gymnasietiden jobbade jag som vaktmästare på Ateneum och då tänkte jag att hit vill också jag få arbeten”, minns Marjatta, som hade en väldigt konstintresserad mor och via henne alltid hade tillgång till ritmaterial hemma. I unga år ägnade hon sig också åt dans och sång men konsten vann. Och gick i arv också till sonen, som dock valde att studera till skulptör. “Grafik är kanske mera en vintersak, just nu känner jag mest för att måla akvarell. På beställning målar jag också porträtt, oftast i olja”, belyser Marjatta sitt val mellan olika metoder. Och tecknar gör hon när det känns som rätt teknikval.
2005 || MIRJA AIRASJuliutställningarna fortsätter med Mästare K:s, grafiker Pentti Kaskipuros, elevers konstutställningar. 
Som vår utställningsgäst i år är Mirja Airas från Hämeenkyrö. Hon koncentrerar sig numera på kolritningar och akvareller.
Airas studerade vid Finlands Konstakademi på 60-talet, efter vilket hon fortsatte sina studier under Pentti Kaskipuro.
Hon är också en performace-artist och uppträder med gruppen "Record Singers", som bildades redan år 1973 .
2004 || OUTI HEISKANENFör många är grafiker Outi Heiskanen bekant från tidningsfoton. De som besöker Cikoriamuseet i juli kan bekanta sig också med hennes konst. I museets ångkammare visas då ett 30-tal av hennes verk - med en glimt av humor som gemensam nämnare. 
Under sin 30 år långa konstnärskarriär har Outi Heiskanen varit föremål för mycket offentlighet.
“Jag har redan fått många stämplar på mig och konstnärsyrket lär inte heller annars vara världens lättaste yrke. För mig är det dock ett öde som jag är glad över.”“Det är en underbar överraskning när s.k. vanliga mämnniskor påstår sig få ut någonting av mina arbeten och dessa bilder å andra sidan godkänns som modern konst”, konstaterar Outi i sitt ateljéhem i Helsingfors i början av juni. “Redan som 2-åring ritade jag bilder åt min far som var i kriget.” “Min mamma var förfärad till en början när hon såg vad det höll på att bli av mig. Som praktisk människa anpassade hon sig till tanken och planerade att jag skulle bli teckningslärare, vilket jag också har verkat som.” “Jag tycker om trä, lera, brons och sten. Jag har övat mig i att hugga sten. Som stenhuggare arbetar jag på ett ganska slumpmässigt sätt, ungefär som så att nu ska vi se vad som finns här inuti.” “När andan faller på så ritar jag. Jag sätter stiftet mot plattan och i bästa fall vet jag varifrån jag skall börja. Nästan alla bilder är abstrakta i början men så småningom finner linjerna sin form och blir till någonting levande - djur eller människa. Efter det första provavdraget börjar det egentliga arbetet.” “Årligen gör jag ett par serier som fyller de krav som ställs på grafik och med vilka jag finansierar mina experiment, installationer och performancer”, berättar Outi och konstaterar att många tror att det också handlar om performance när hon ibland slumrar till för en kort stund. “Det har inget att göra med performance utan beror helt enkelt på att jag lider av sömnsjuka.”
2003 || PENTTI KASKIPUROCikoriamuseets julikonstnär, professor Pentti Kaskipuro, känner till cikoria. ”Jag minns cikoriastängerna från min barndom och från 1950-talet då jag arbetade som dekoratör hos Kahvi Oy på Skatudden i Helsingfors.” När den nuvarande toppgrafikern som ung dekoratör arrangerade cikoriastänger kunde han knappast föreställa sig att hans arbeten en vacker dag skulle visas i ångkammaren i Schaumans f.d. cikorafabrik i Jakobstad. Men så blev det. 
Under sin över drygt 50 konstnärsår har Pentti Kaskipuro gjort omkring 550 grafikverk.
”Jag gör små, svarta bilder av små ting. Den viktigaste färgen i mina arbeten är svart i olika nyanser”, berättar Pentti i sin ateljé i Korso i början av juli.”Som verktyg använder jag oftast gravyrnål med diamant- eller stålspets. Med det ritar jag upp den bild jag vill ha på en kopparplatta.” Akvatint är en annan teknik som han använder. Där etsas varierande ytmönster på en metallplatta med hjälp av harts- eller bitumendamm som smälts fast på plattans yta. De små dammkornen, punkterna, skyddar plattan mot frätning. Genom att turvis etsa och turvis lacka de färdigetsade ytorna skapar man ett snöfallsaktigt intryck. ”Mitt huvud vimlar av alla möjliga sinnesbilder. Sedan kan jag få syn på någonting som motsvarar min sinnesbild. När syn- och sinnesbilden stämmer överens föds en idé. Ibland kan något verk vara flera år under arbete, men vanligen handlar det om veckor.” Pentti har hela sitt liv haft dålig syn. ”När jag var ung besvärade det mig ganska mycket och jag frågade mig själv om det alls lönar sig att börja med grafik.” Men blodet pockade. ”Hittills har jag genomgått 10 ögonoperationer och i detta nu har jag bara 20-procentig synförmåga.” ”I tiden hade jag sökt till dåvarande Konstindustriella läroverkets (nu Konstindustriella högskolan) grafiklinje men kom inte in. Jag studerade teckning vid Fria målarskolan och målaren Yrjö Verho lärde mig grunderna i måleri.” ”Som fri konstnär började jag 1961. 1965 kallades jag till timlärare i grafik vid samma skola dit jag inte hade blivit antagen som elev. 1974 utnämndes jag till konstprofessor för 5 år.” ”När jag fyllde 60 år erhöll professors titel på ansökan av mina tidigare elever och kolleger. Jag hade trevliga elever: Elina Luukanen, Esa Riippa, Outi Heiskanen, Marjatta Nuoreva, Marjatta Hanhijoki och många andra, som jag fortfarande håller kontakt med”, berättar Pentti.
2002 || INARI KROHNI juli kan alla vänner av grafik njuta av ett representativt urval av Inari Krohns konstverk i Cikoriamuseet. Inaris utställning i museets ångkammare omfattar ett 30-tal arbeten. Sina motiv hämtar hon från naturen och olika kulturer. Blå är hennes älsklingsfärg. 
Inari bor i Nummela, omgiven av nyländskt landsbygdslandskap, med en timmes bilfärd till Helsingfors.
Utsikten från Inaris ateljéfönster har gett motiv bl.a. till det vinterlandskap som pryder affischen för utställningen i Cikoriamuséet.
Ateljén finns i söderändan av en stor timmerbyggnad, som i tiden tjänade som folkskola. Resten av huset har Inari och hennes familj (man och två döttrar) haft som sitt hem sedan 27 år tillbaka.
”Jag har rest omkring i Japan och bekantat mig med landets tusenåriga papperstillverknings- och träsnittstraditioner.” ”Träsnitten är måleriska och jag brukar också själv ofta använda djuptryckta akvarellträsnitt som bakgrund i mina grafikarbeten. Som teknik för det egentliga motivet använder jag linjeetsning på kopparplattor och sedan djuptryck med oljebaserade metallfärger. Det är alltid lika spännande att se slutresultat efter pressen”, berättar Inari. Förutom från länderna och kulturerna i Fjärran Östern hämtar Inari inspiration från den europeiska kulturen, med Italien och Frankrike som favoritländer. ”I Italien är landskapet en lisa för själen, det bjuder på ljus, färger och skönhet!” En del av Inaris konstverk är gjorda på papper som hon själv tillverkat med traditionella metoder. För att ge pappret extra färg och krydda kan hon t.ex. tillsätta kronblad från en azalea som blommat och vissnat i ateljén. Den mjukt blåa nyansen i vinterlandskapet på utställningsaffischen skapade hon genom att i pappersmassan blanda textilfibrer från sin konstnärsvän Pentti Kaskipuros jeans. Redan som 14-åring visste Inari att det var konstnär hon skulle bli. Familjens konstnärliga anor hade säkert sin andel i valet av yrkesbana, men beslutet var hennes eget. Som första steg på vägen sökte hon sig till Konstakademins skola, dvs. nuvarande Bildkonstakademin. ”Där studerade jag målning och också ett år grafik. Till en början gjorde jag grafik vid sidan av måleriet. Bägge konstarterna är underbara! Numera är jag dock främst grafiker. Med den metoden kan man åstadkomma bilder som på sätt och vis innehåller flera skikt, linjer och svärta som inga andra metoder ger möjlighet till”, förklarar Inari grafikens tjusning med 35 års konstnärserfarenhet bakom sig.
2001 || ELINA LUUKANENDen 4.7 kl. 12 öppnas sommarens huvudutställning i Cikoriamuseet, med arbeten av konstgrafiker Elina Luukanen som i år firar 60-årsjubileum. Under sina 30 år som konstnär har hon skapat omkring 380 verk, av vilka ett 30-tal finns med på utställningen. ”Jag vet inte ens riktigt själv varifrån jag får mina motiv. När jag känner att jag vill göra en bild av någonting så gör jag det”, berättar Elina i början av juni i sin nya och modern Lea Ignatius’ gamla ateljé i Främre Tölö i Helsingfors. 
Elinas arbeten kännetecknas av olika nyanser av brunt och ultramarinblått. Konstverkens namn är korta och skildrar bildens tema och stämning: Hemma, Huller om buller, I tio mäns hus, Brevet, Bakdörren, Äntligen på tumanhand, Fars stol. I utställningen i Cikoriamuseet ingår också utländska stämningar, bl.a. ett flertal arbeten med motiv från Venedig.
Som dotter till en konstnär ville Elina ”absolut inte bli bildmakare” utan hade arkitektyrket som mål. Men blodsarvet gjorde sitt. ”Efter ett par års arkitekturstudier kom jag till mina föräldrar i Vasa och började som lärling hos min mor. Jag insåg att detta var min grej, mitt uttrycksmedel. Jag behärskar detta sätt att tänka”, skildrar Elina sin stund av insikt för snart 30 år sedan. Elina är född i Helsingfors men tillbringade sin barndom och ungdomår i Vasa. ”Min farmor var Jakobstads första kvinnliga student. På den tiden fanns det inget gymnasium i Jakobstad utan hon studerade vid Brobergska skolan i Helingfors och skrev studenten där. Hennes far var föreståndare för dövskolan i Jakobstad.” Att hon nu ställer ut i Cikoriamuseet får vi tacka Esa och Elina Riippa för. Esa - också han en av Finlands främsta grafikkonstnärer - höll utställning i museet för ett par år sedan. Hans då avgivna löfte om att rekommendera Cikoriamuseet såsom varande ett stämningsfullt utställningsutrymme har nu burit angenäm frukt. Under sitt pågående jubileumsår har Elina haft utställningar runtom i Finland: i Tikanojas konsthem i Vasa, i Mellersta Finlands museum i Jyväskylä, i Tavastehus konstmuseum, i Amos Anderson konstmuseum i Helsingfors och i Kouvola konstmuseum. I sommar kan också de som besöker Valamo och Retretti bekanta sig med hennes grafik. I höst visas ett urval av Elinas äldre arbeten i K.H.Renlunds museum i Karleby.
2000 || Stadens gömda skatterJuliutställningen presenterar av staden Jakobstad ägd konst under rubriken ”Stadens dolda skatter”. Konstutställningen ”Stadens dolda skatter” ordnas i samarbete med Jakobstads Museum. ”När vi i cikoriakomittén diskuterade uppläggningen av årets utställning kom vi till att det är onödigt att gå över ån efter vatten och beslöt vända oss till stadsmuseet med förslag om samarbete”, berättar kommitténs ordförande och utställningsidéns fader Reino Lammi. Valet av tavlor ur stadens samlingar har skötts av Kristina Lundström-Björk och Maria Nylund på Jakobstads Museum. Utställningen omfattar ett tjugotal verk av bl.a. Eero Nelimarkka, Karin Sidorow, Maja Arvonen, M. F. Myllymäki och Erik Knif. Tavlorna ställs ut i Cikoriamuseets ångkammare, där belysningen nyligen har förnyats så att varje enskilt verk kan belysas på bästa möjliga sätt. ”Tanken väcktes senaste sommar då vi visade verk av Esa Riippa, som hör till Finlands främsta grafiker. På grund av den bristfälliga belysningen i ångkammaren kom hans konstverk inte till sin fulla rätt”, berättar Jakobstads Fabrikers fotograf Pertti Puranen som svarat för anskaffningen av det nya belysningssystemet. Också andra åtgärder har vidtagits för att göra ångkammaren bättre lämpad för utställningsändamål bl.a. ur säkerhetssynpunkt. Dörröppningen och fönstren har försetts med skyddsgaller och även passagekontrollsystem och brandlarm har installerats. ”Vårt mål är att göra ångkammaren till ett utrymme där konstnärerna gärna ställer ut sina arbeten”, säger Pertti.
1999 || ESA RIIPPACikoriamuseet på Alholmen visar som sommarutställning i juli ett tjugotal verk av grafikern Esa Riippa från Kelviå. Esa Riippa är en av Finlands främsta nutida grafikkonstnärer. Hans arbeten har visats på ett stort antal utställningar runt om i Europa och hans konst är också väl representerad i olika inhemska och utländska konstsamlingar. 
Utställningen i Cikoriamuseet öppnas den 1 juli. Den utgör en fortsättning på samarbetet mellan Walki Wisa Jakobstad och Esa Riippa, vars grafikblad “Spegling” i februari trycktes på fabrikens nya 8-färgs flexotryckmaskin. Fabriken ville visa hur högklassigt tryck maskinen förmår prestera och konstaterade att detta bäst kundegöras genom tryckning av grafik av toppklass. Tryckningen lyckades enligt bägge parter utmärkt och “Spegling” är ett av de verk som nu visas i Cikoriamuseet.“Vanligen framställer jag mina bilder enligt djuptrycksmetoden, även om en del av mina affischer har tryckts i offset. Bilderna byggs upp av linjer eller streck och nyansytor. För flexotryck ritar jag en skild film för varje tryckfärg och bestämmer färgnyanserna direkt från färgkartan. Originalbilden blir till först när alla färger är tryckta”, berättar Esa Riippa, som i början av augusti gör avkall på sin tillvaro som “fri konstnär” och tillträder som grafiklektor vid Bildkonstakademin i Helsingfors.
|
