 | ||||||||||||||||||||||||||||||||
        Från Schauman till UPM-Kymmene!Cikoriafabriken var Wilhelm Schaumans första industriföretag och lade grunden till den storindustri som så småningom växte upp inom Schauman-bolagets ramar. I dag hör Jakobstads Fabriker till en av världens största skogsindustrikoncerner, UPM-Kymmene Oyj, som tillverkar sågvaror, cellulosa och kraftpapper.I anslutning till Oy Wilh. Schauman Ab:s 100-årsjubileum 1983 beslöt bolagets styrelse att cikoriafabriken skall renoveras till museum och år 1985 invigdes museet. Cikoriamuseet är en fängslande påminnelse om hur det hela började! CikoriaGenom rostning, malning och ånghärdning av den torkade roten av den i Mellaneuropa allmänt odlade rotcikorian framställs ett koffeinfritt kaffetillskott. Cikoria användes tidigare allmänt som tillsatsämne vid kaffekokningen. Cikorian gav kaffedrycken vacker färg och gjorde smaken fylligare. Huvudorsaken till användningen av cikoria låg dock i den stora prisskillnaden mellan kaffe och cikoria. Under krigstiden var cikorian ett viktigt inslag i surrogatkaffet av t.ex. råg, korn och ärter.Cikoria eller vägvårda (Cichorium intybus) är en flerårig ört, som växer vild ända upp till mellersta delen av Sverige.
Wilhelm Schauman 1857-1911 Wilhelm Schauman föddes i Jakobstad 8.11.1857. Efter studentexamen utbildade han sig till ingenjör i maskinbyggnad och blev färdig med studierna redan som 22-åring. Efter praktik bl.a. på en metallfabrik i St. Petersburg återvände han år 1883 till hemstaden Jakobstad sedan han gått miste om en utlovad tjänst som teknisk ledare för Mänttä bruk. Ganska snart startade han i hemstaden en cikoriafabrik, som blev språngbrädet till hans industriella karriär. Fram till mitten av 1890-talet var Wilhelm Schauman framför allt cikoriafabrikör. Småningom började han med bl.a. rundvirkesexport, bogserbåtsverksamhet, sågverksamhet och sockerbruk. Därtill var han flitigt engagerad i stadens övriga affärsverksamhet - bl.a. ledde han Strengbergs tobaksfabrik, som var den största cigarettillverkaren i Norden - och hann också med ett otal kommunala uppdrag. Sålunda förlänades han år 1907 den dåförtiden sällsynta titeln bergsråd “såsom erkänsla för sin allmännyttiga och framgångsrika verksamhet som industriman”. När Wilhelm Schauman under en resa till Tyskland helt plötsligt avled i Berlin den 14.11.1911, endast 54 år gammal, var han värd över 2 miljoner guldmark eller drygt 17 miljoner mark.
De första cikoriafabrikernaFörsta fabriken  Efter en studieresa till cikoriafabriker i bl.a. Tyskland och Ryssland anhöll Wilhelm Schauman om tillstånd att starta en fabrik i Jakobstad. Detta beviljades av magistraten den 10.9.1883. Omedelbart därefter inledde Schauman fabrikationen i bagarstugan på thodénska gården i stadens centrum, med 6-7 anställda. I november samma år kom varan ut i handeln och vann genast stor efterfrågan. Andra fabriken  Då tillverkningen visade sig lönsam började Wilhelm Schauman genast planera en utvidgning. I februari 1884 anhöll han hos staden om arrendetomt för en fabriksbyggnad och anvisades ett ca 5 000 m2 stort område vid Alholmsvägen, strax norr om Korsgrundsviken. Fabriksbyggnaden i stock, med tillhörande magasin, stod färdig redan på hösten. Produktionen kom bra igång och redan efter några år var Schauman den största cikoriatillverkaren i Finland. Tredje fabriken  I början av september 1892 drabbades Schauman av en allvarlig motgång i form av en eldsvåda som totalförstörde själva fabriksbyggnaden. Han lät sig dock inte nedslås utan började omedelbart planera en ny fabrik. Redan den 8.9 samma år beslöt stadsfullmäktige att för ändamålet upplåta ett ca 12 000 m2 stort område mellan hamn- och magasinsspåret på Alholmen. I slutet av september inleddes murningen, som utfördes av 28 murare från Tammerfors, och i slutet av januari 1893 var fabriken redan i full drift. En fördel med flyttningen ut till Alholmen var att cikoriafabriken nu låg nära hamnen, vars existens var en av grundförutsättningarna för verksamheten. Råvaran importerades sjövägen, i skutor, och länge var det också den vägen som den färdiga varan gick ut till agenter och kunder, trots att Jakobstad fick järnväg redan 1887. År 1903 nådde sysselsättningen och produktionen vid cikoriafabriken högre siffror än någonsin förr eller senare. Arbetarantalet var då 60 och produktionen nästan 1 400 ton rostad och mald cikoria. Under andra världskriget upplevdes en kort uppblomstring i och med att cikorian var en viktig tillsats till surrogatkaffet. Fabriken var dock sällan i gång hela året.
Cikoria-tillsatsens tillverkningFrån hamnen till ugnen Fabrikens första råvaruparti importerades från Tyskland. Sedermera blev Belgien det viktigaste importlandet, men cikoriarötter köptes även från Holland, Ryssland, Estland och Polen. Senare tog lantbruksklubbarna upp cikoria på sitt odlingsprogram, men merparten av råvaran kom alltjämt från utlandet.Cikoriaråvaran kom i lösvikt. I hamnen skyfflades rotkuberna i säckar och transporterades med järnvägsvagn till fabriksmagasinen. Därifrån fördes råvaran med rullvagn till bränneriet, där vagnen längs en ramp kördes upp ovanpå ugnen och cikorian fylldes i brännarna. Som mest hade fabriken tre brännugnar, av vilka två finns kvar. Med tre ugnar hade fabriken tolv brännare, fördelade på två rader ovanpå varandra. I den övre raden halvrostades rötterna, i de nedre brännarna rostades de färdigt. Brännarna roterade hela tiden för att cikorian skulle bli jämnt rostad. Gängse dagsranson var sex omgångar eller maximalt 7 560 kg råvara, vars rostning tog tio timmar i anspråk. Malning och fyllning De rostade rötterna tömdes i kylvagnar, där de fick svalna ungefär en timme förrän de skyfflades i en elevator upp till en behållare i övre våningen. Därifrån matades kuberna ned till kvarnarna för malning och sedan siktning. Via övre våningen gick cikorian därefter ned till de fyra fyllmaskinerna. Cikorian pressades in i pappersstrutarna med hjälp av en spiral och de fyllda strutarna igenklistrades för hand. Detta arbetsskede sköttes av ett lag på nio kvinnor, som klarade av 12 000 strutar per dag.Egen strutmaskin Också strutarna tillverkades i fabriken, av färdigt tryckta strutark. Pappren stansades med flikar i ena ändan och limmades maskinellt ihop till pappersrör/strutar, som samlades i stora pärtkorgar för nedbärning till fyllrummet.Ångning i två dygn De färdigt fyllda strutarna på 1 skålpund (ca 425 gram) eller ett halvt omskakades, placerades i lådor och fördes till någon av de fyra ångkällarna, som tillsammans rymde 30 000 kg cikoria. Ångningen i ungefär +60 graders temperatur gav cikorian rätt färg och konsistens och gjorde stängerna hårda. Schaumans första cikoria uppges ha varit ett mellanting mellan den ryska, som hade fast konsistens och var hårt packad, och den tyska cikorian som beskrevs som “söt, mjuk och kladdig”.Egen lådtillverkning Slutligen packades strutarna i lådor, ihopspikade av små lådbräder, s.k. stäv, från Schaumans egen såg. För lådtillverkningen hade fabriken en kapcirkel och en mekanisk spikningsmaskin, som slog in åtta spikar åt gången. Dagsbehovet var 120 lådor. Under senare år packades strutarna i papplådor.
MarknadsföringHemligheten bakom den schaumanska cikoriafabrikens framgång var hög kvalitet, konkurrenskraftiga priser och energisk marknadsföring. Redan i ett tidigt skede skaffade sig Wilhelm Schauman egna agenter i större centra såsom Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Viborg. Han reste också själv vitt och brett omkring i landet och bjöd ut sin cikoria till handelsmän i städerna och på landsbygden.Wilhelm Schauman insåg att snygga förpackningar var ett sätt att locka kunder. Redan 1885 gick Schauman in för mera påkostade omslag av rysk typ, med bilder av medaljer och annan utsmyckning. Länge gjorde fabriken reklam för sin cikoria genom annons i den årliga almanackan, som på den tiden flitigt nöttes i varje hem. Även tidningsannonsering förekom, bl.a. i form av tecknade serier med cikoriatema.
Specialprodukter
Redan 1885 experimenterade Wilhelm Schauman med ett kaffesurrogat, framställt av råg och ekollon, men det blev ingen framgång.
En bestående specialprodukt var den lyxigare cikoriavariant, som gick under namnet Kaffino och såldes förpackad i askar.
Efter en tids uppehåll återupptogs Kaffinotillverkningen i början av 1930-talet.
Kaffino framställdes av grövremald cikoria i en särskild blandarcylinder, kallad bräcken. För att kornen skulle få glans och inte klibba ihop tillsattes paraffinolja, ca 1 dl per 20-30 kg cikoria. Förpackningen i askar sköttes hela tiden för hand eftersom Kaffino aldrig tillverkades i några större kvantiteter. Fördelen med den grovkornigare Kaffino-cikorian var att den inte gav någon sump i kaffepannan.
Wilh. Schaumans Cikoria AbWilhelm Schauman hade själv bestämt att efter hans död skulle av hans industrier och trävaruaffärer bildas ett aktiebolag. I samband med de åtgärder som 1937 vidtogs för att upplösa moderbolaget bildades ett särskilt bolag för cikoriafabriken, Wilh. Schaumans Cikoria Ab, som tog över fabriken från början av 1938.Som styrelseordförande och verkställande direktör fungerade fram till 1953 Wilhelm Schaumans svärson Gustav Schütt. Han efterträddes av grundarens sonson och namne, diplomekonom Wilhelm Schauman.
Berg- och dalbana för cikorianUnder perioden 1912-1937 uppvisade cikoriaaffärerna varje år ett överskott före avskrivningar och räntor, men på grund av verksamhetens ringa omfattning var cikorafabrikens bidrag till hela bolagets resultat tämligen obetydligt. Andra världskriget gav fabriken s.a.s. konstgjord andning i form av en starkt ökad efterfrågan på kaffesurrogat.Cikoriabolaget slöt ett fördelaktigt avtal med landets kafferosterier om rätt att rosta och mala 15 % av hela den mängd cikoriarötter och sockerbetor som stod till förfogande i landet. Den förädlade varan, hela 570 ton toppåret 1945, levererades till surrogatfabriker som inte själva kunde utföra detta arbete. År 1947 inleddes igen cikoriatillverkning i cikoriabolagets egen regi men endast ett år, 1950, översteg produktionen 200 ton, då den ännu i slutet av 1930-talet legat vid 400-600 ton per år. På 1950-talet blev det tydligt att cikorians tid definitivt var förbi. Det gällde nu att finna annan användning för fabriksbyggnaden. I mitten av 1950-talet gjordes ett försök med tillverkning av saltade jordnötter. Den kafferostningsugn, som står kvar i bränneriet, inköptes enkom för detta ändamål. Produktionen nedlades dock efter några år såsom varande olönsam. Inte heller tillverkningen av träullsplattor, s.k. Vilsa-plattor, var lönsam i längden och plattorna försvann ur bilden 1967. Fabrikens sista produkt var träull för pälsdjursfarmerna. Stigande virkespriser och konkurrens av andra material satte punkt för träullsproduktionen år 1980. Sin sista cikoria framställde fabriken på Alholmen 11.1-18.2.1960. Det sista partiet på 3 752 kg lämnade dock fabriken först i september 1964. Av landets övriga cikoriaproducenter hade den sista gett upp redan vid årsskiftet 1956-1957. Idag är det endast äldre människor som känner till och har egen erfarenhet av cikoria i kaffet. Cikoriafabriken kommer dock att alltid inta en viktig plats i stadens och framför allt i Jakobstads Fabrikers historia. Med cikoriafabriken lade Wilhelm Schauman grunden till den på ett flertal orter verksamma schaumanska industrikoncernen, vars enheter i dag ingår i UPM-Kymmene.
|
